Sanna Råberg

Jag känner ett visst hat mot resväskan som står i mitt rum, den riktigt hånar mig för mitt misslyckande. Den ligger öppen med allt som ska med + 57 saker som egentligen är helt onödiga och hånar mig. Öppet och med en intensitet som är föga överraskande för den här resväskan, den har varit med ett tag, den är inte min. I London hade dess rätta ägara packat den full, Ilse alltså, jag lånade den till Paris och nu till Gotland.

Jag vet inte vad det är med resväskan, den utsrålar just nu en självgodhet som en resväska inte borde göra, det är jag som sitter med kraften att slänga den i väggen, stänga in den i ett skåp och byta. Jag har makten, ändå är den självgod, antagligen för att den vet att jag inte kan ta någon annan resväska, vi har kabinväskor som rymmer ett par trosor, en bh och ja det är väl allt. Alltså har jag inget val. Vid middagen insåg jag mitt totala nederlag, jag måste packa om och ger resväskan ytterligare något att roa sig åt. Min packning fungerar inte. Jag ljög för min mamma och sa att jag var klar och att allt hade fått plats, min far ställde sig mycket frågande till hur jag hade lyckats med uppgiften, han ville komma ner och inspektera, jag skyllde på svininfluensa och att demoner hade besatt väskan och jag var tvungen att bege mig till Domedagsberget för att vinna tillbaka den. Han gick på det. Det är i alla fall vad jag hoppas.