Sanna Råberg

Can't get no love without sacrifice

Så är det nog. Jag sitter här i min ensamhet och känslan av att något saknas kommer över mig igen. Jag har den mest fantastiska familjen i världen, de finaste vännerna man kan tänka sig och jag är lycklig. Säga något annat vore att ljuga. Men något saknas, vad det är vet jag och det stör mig. Att en sådan liten sak kan påverka så mycket. Jag har blivit sårad och sårat i mina dagar. Kanske sårat mer än vad jag har blivit sårad och det ångrar jag nu. Det var mycket som jag kunde gjort på hundra andra sätt, men då gjorde jag vad som kändes rätt. Men jag har blivit sårad, av någon som betydde så otroligt mycket för mig. Det förändrade mig för sen dess är jag inte alls samma längre. Efter det har jag gjort saker jag ångrar, saker som ingen vet och saker som jag är väldigt stolt över. Men samma person kommer jag nog aldrig att vara igen, vilket är bra. Det behövs förändringar men om det är det som krävs vill jag inte förändras igen, aldrig, för det skulle jag nog inte klara.

This is the hardest story that I've ever told 

Och det är också sant, jag brukar vara ärlig. Det tycker jag att mina närmaste förtjänar, det är jag skyldig dem. Men det finns det som ingen vet, eller en. Men det kommer personen aldrig att berätta. Eller två egentligen, men den ena är död och kommer aldrig mer säga något till någon. Det jobbigaste med att vara ärlig är att jag nästan förväntar mig att folk också är det. Allt behöver man inte berätta, bara så mycket som man vill. Vilket är helt okej.

This is the way that we love. Like its forever

Med hela kroppen, hela hjärtat och varje cell. Jag blev helt knäckt, jag ljuger inte. Det bröt mig totalt. Och det var många som sa att jag skulle släppa det och inte ta åt mig. Kunde jag det? Klart som fan att jag inte kunde. Jag var helt sänkt i 6 månader. 6 månader, det är sjukt lång tid. Men jag behövde det för att gå vidare och komma dit jag är idag. Nu känner jag att det var fånigt, men inte då. Nej då fanns det bara ett sätt att göra det bättre, tänka tills huvudet var fullt med tankar och sen gråta tills man somnade. Dagen därpå var allt som vanligt, känslan fanns kvar, men den var inte lika tryckande och jobbig. Jag ångrar inte det jag gjorde, för då kändes det bra. Känslan finns inte längre kvar, bara som ett minne om hur det var. Nu kan jag vara normal, jag kan vara glad utan att anstränga mig, för jag är en glad tjej, det är den jag är och säkert så många ser mig. Men det går inte att alltid vara glad. Även solen har fläckar. Mina 6 månader var mina fläckar.

Det som finns kvar är irritationen, frustrationen och hjälplösheten av att egenltigen inte veta vad jag gjorde för fel. Vad jag kunde ha sagt på ett annat sätt eller vad det var som hände. Jag förstod inte. Efter de där 6 månaderna stod det klart för mig att man inte ska ge hela sitt hjärta, för man kommer få det krossat och trampat på. Men samtidigt, hur ska man kunna känna om man inte ger 100 procent av sig själv? Det är omöjligt att lära sig något. Den största frustrationen är att det inte verkade betyda något, inte en enda gång hörde jag  ordet "förlåt". De där 6 månaderna hade med största sannorlikhet inte gått lättare, men det hade kännts lättare att det hade betytt något. Jag lärde mig något av de där 6 månaderna och efter dem blev jag den jag är idag, en person som jag är stolt över!

I gotta keep trying
Gotta keep my head held high

There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be an up-hill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb