St: Eriks, 8.15
Japp, i morgon (eller idag om man ska vara petig) ska jag operera mitt öga, för andra gången i mitt liv. Senast var det för 16 år sen och jag var 3. Fattade ingenting av det som hände, varför mamma och pappa var ledsna, varför alla läkare tittade på den lilla flickan med det blonda, lockiga håret med en blick som var så full av sorg. Jag fattade inte då att jag kunde dött, jag fattar det inte nu heller. Det var ju så länge sen, men fakta är fakta. Jag hade kunnat dö. Nu gjorde jag inte det och det är inget jag hänger upp mig på och ingen annan jag känner heller (tror jag) men i morgon är det dags igen. Det är inget allvarligt utan ett litet snitt och sen lite stygn. Jag tror att det går på en halvtimme, mamma tror på 20 min. Vi får se. Jag borde sova nu, för jag ska gå upp in i helvete tidigt. Men jag är inte trött. Pappa frågade när han kom hem om jag var nervös. Nej svarade jag, jag insåg precis att dom ska skära i mig i morgon. Men nervös är jag inte.
Vill ni höra en hemlis? Nu är jag nervös, som en liten indian. Men det säger jag inte till någon. För det är larvigt att vara nervös över något som händer under lokalbedövning. Vad kan hända, egentligen? Troligen inte så mycket. Men varje gång vi går innanför dom där dörrarna blir jag livrädd, luften kommer liksom inte ner ordentligt i lugnorna utan stannar halvvägs. Jag behöver inte komma dit mer för kontroller. Men när jag behövde det visade jag inte att jag var rädd. Det räckte med att mamma inte hade kunnat sova. Skulle jag också vara rädd skulle det gå åt helvete. Det räckte med att jag sa att det var lugnt, att det inte var någon fara och att dom skulle säga som varje gång. Men varje gång jag satt och väntade på Stefan (läkare) så stannade hjärtat av lite, slagen minskade och fast jag försökte le och verka glad när Stefa hälsade blev jag kall. Tänk om han hittade något, tänk om något var fel, tänk om... Den lilla flickan med blont, lockigt hår kom tillbaka och jag såg på mamma vilken otrolig lättnad det var för henne att han sa att allt såg ut som vanligt. Russinet hade inte växt. Varje gång blev jag lika glad, allt var som vanligt.
Men vad hade hänt om allt inte varit som vanligt? Ja det vet jag inte. Jag hade antagligen sagt jahapp, det var ju inte så bra och sen tagit mammas hand. Hållit den hårt och inom mig viskat förlåt mamma, förlåt för att jag inte fixade det den här gången
Vill ni höra en hemlis? Nu är jag nervös, som en liten indian. Men det säger jag inte till någon. För det är larvigt att vara nervös över något som händer under lokalbedövning. Vad kan hända, egentligen? Troligen inte så mycket. Men varje gång vi går innanför dom där dörrarna blir jag livrädd, luften kommer liksom inte ner ordentligt i lugnorna utan stannar halvvägs. Jag behöver inte komma dit mer för kontroller. Men när jag behövde det visade jag inte att jag var rädd. Det räckte med att mamma inte hade kunnat sova. Skulle jag också vara rädd skulle det gå åt helvete. Det räckte med att jag sa att det var lugnt, att det inte var någon fara och att dom skulle säga som varje gång. Men varje gång jag satt och väntade på Stefan (läkare) så stannade hjärtat av lite, slagen minskade och fast jag försökte le och verka glad när Stefa hälsade blev jag kall. Tänk om han hittade något, tänk om något var fel, tänk om... Den lilla flickan med blont, lockigt hår kom tillbaka och jag såg på mamma vilken otrolig lättnad det var för henne att han sa att allt såg ut som vanligt. Russinet hade inte växt. Varje gång blev jag lika glad, allt var som vanligt.
Men vad hade hänt om allt inte varit som vanligt? Ja det vet jag inte. Jag hade antagligen sagt jahapp, det var ju inte så bra och sen tagit mammas hand. Hållit den hårt och inom mig viskat förlåt mamma, förlåt för att jag inte fixade det den här gången
Kommentarer
Postat av: I
Och här sitter jag och gråter. Du fixar ALLT. Hör du mig? ALLT. Du tog dig igenom den där skiten och den kommer inte komma tillbaka, det finns inte en chans. Du fixar det alla gånger. Once a survivor, always a survivor.<3
Trackback
