Sanna Råberg

...och det är nästan helt sant, jag försöker vara mig själv, så som jag ser mig själv, med alla människor och till alla människor. men det finns folk som alltid ska göra sig till, prata lite  högre än alla andra eller svara lite mer otrevligt än alla andra, för att resten ska lägga märke till dom. men vad är poängen? ettorna, som har börjat nu är ett bra exempel. alla tjejer (eller kanske inte alla, men många, väldigt många) sträcker på sig överdrivet mycket, plutar extra med läpparna och försöker på alla sätt visa sig tuffa och orädda. men när man tittar på deras ögon ser man rädslan över att egentligen inte veta vart man ska, veta att alla andra är större, vara så närvös att man egentligen bara vill springa hem och krypa under täcket och kanske är det så att dom faktiskt inte känner någon på skolan. jag tror att det är få som är likadana hemma som i skolan. även om uppträdandet ändras så har man ju samma personlighet kvar. eller? det finns säkert människor som obehindrat hoppar mellan personligheter och då menar jag inte personer som är psykiskt sjuka. vad är det för fel med att vara sig själv? varför räcker det inte med att bara vara du?

avslutar med ett litet citat : E.E  Cummings once wrote, 'To be nobody-but-yourself, in a world which is doing its best, night and day to make you everybody else... means to fight the hardest battle which any human being can fight... and never stop fighting'.

so long!