Sanna Råberg

igår var dagen som jag har försökt att förstå, ta till mig och inse att efter det kommer inget vara som det brukade.

för ett år sedan satt jag på bussen hem med Ilse och Frida, vi skrattade säkert som vanligt, jag kommer inte ihåg. det var dagen före dom skulle sluta skolan. och sen ringde pappa. jag visste att det va något fel när jag hörde hans röst. han berättade något som jag inte förstod, eller han viskade så lågt och så sammanbitet att jag inte hörde, ville inte höra.

på något sätt lyckades jag ta mig av bussen, tårarna rann och jag väntade på mamma. när hon kom grät jag som ett barn. folk tittade jättekonstigt på mig, men jag reagerade inte. fattade inte. när vi kom till sjukhuset möttes vi av två poliser, dom såg så allvarliga ut att jag nästan blev rädd. en sjuksköterska visade in oss i ett rum, där farmor och Lena var och i en soffa satt pappa och såg så liten ut. jag har nog aldrig kramat honom så som jag gjorde då. jag och mamma  gick in i ett annat rum, där låg han. så fin och såg ut precis som vanligt. min farfar, som har varit min hjälte i alla mina år. han som berättade sagor om räven för mig och Bella när vi skulle sova där, han som alltid va glad och skrattade, han som fixade allt, vad det än var, inget var jobbigt, han gjorde allt, vad som helst och inte såg några problem, han som tog oss med ut i skogen och plockade svamp, han som alltid lyssnade, han som hade så mycket att berätta, han som hade varit med om så mycket, han som alltid hade funnits där fanns inte mer, han hade lämnat mig ensam i den stora världen och jag har aldrig känt mig så liten och hjälplös.

vi åkte hem till farmor sen och käkade lunch. det kändes så konstigt, som om han var ute och spelade golf eller jagade och snart skulle komma tillbaka. komma fram och säga : Hej sanna! ge mig en bamsekram, hälsa på alla och säga att det bara var ett dumt skämt, det var inte han som låg på sjukhuset utan någon annan. jag väntade och väntade, men han kom aldrig. när alla i släkten träffas fattas det alltid någon och jag väntar jag fortfarande på att han ska komma.

ett år har gått och jag förstår fortfarande inte, jag väntar och hoppas. men han kommer inte, han är inte borta på semester, han är borta för alltid. han lämnade ett så fruktansvärt stort hål efter sig och det är ingen som någonsin kommer kunna fylla det igen.

Jag behöver dig <3