A flag white as snow

Egentligen är jag van, jag menar, jag har gjort det flera gånger förut och det är liksom ingen stor grej. Egentligen. Men den här gången var inte som alla andra gånger. Tvärtom. Den här gången var det stort, enormt och väldigt absurt. Lilla jag? Ja lilla jag! Och det var inte så att jag skulle kunna gömma mig bakom någon, nej den här gången skulle jag, ja lilla jag, få klara mig helt själv. Jag kände mig som fem år och benen skakade, ja det är fortfarande lilla jag. Men jag hade mitt räcke att hålla mig i, som skulle dra upp mig om jag skulle ramla eller tappa balansen. Jag sneglade försiktigt på mitt räcke och kände mig inte lika säker längre... Räcket som annars aldrig är svag eller på något sätt visar att något är fel hade nu blivit en liten brädhög, helt plötsligt var det jag som fick vara räcket. Tillsammans stapplade vi fram, mitt räcke och jag, jadå lilla jag. När den värsta känslan var över började brädhögen bredvid mig mer och mer likna ett räcke. Skönt tänkte lilla jag, nu kan jag ramla och veta att räcket i alla fall tar emot mig efter halva vägen. Vi satt där, mitt räcke och jag och funderade på vad vi hade gett oss in på.. Hade vi någon aning om vad som skulle hända? Nej. Men räcket och lilla jag var inte oroliga. Vi skulle fixa det här. Det började närma sig, räcket blev en brädhög och jag blev räcket. Men vi klarade oss utan några större komplikationer, räcket och jag, lilla lilla jag. Hand i hand tog vi ett stort andetag... Överallt sprang det människor och brädhögen och jag tog oss samman och letade upp det viktigaste. När vi tillslut hittade det viktigaste stapplade vi tillsammans, räcket och jag, ut i solen och log åt varandra. Vi klarade det, lilla lilla jag och räcket, vi hade gjort det, för första gången tillsammans stod vi och tittade ut. Ut på det som skulle bli vårat hem i en veckas tid. Då visste vi inte att vi skulle komma tillbaka några få månader senare och stråla lika mycket som vi gjorde nu.

Jag och räcket tog det första steget ut, ut till en helt annan värld och ut till Paris - städernas stad

Kommentarer
Postat av: Räcket

Och snart tar vi det där andetaget, djupare än någonsin, och kastar oss ut på en okänd väg.

2009-09-20 @ 00:32:10
URL: http://magiskmentragisk.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0